spionisthlm

Hjälp jag börjar bli som dom! Jag börjar bli en Stockholmare! Hemska tanke. Tidigt imorse på väg till jobbet gick mitt skosnöre upp. Orkade inte böja mig ner för att knyta det utan fortsatte att prommenera mot jobbet. Plötsligt hör jag någon ropa "Ursäkta!?". Jag går vidare tänker att det är nog inte till mig. Så hör jag igen "Ursäkta, du där"  och vänder mig om. En pappa prommenerandes med sin dotter tar till orda "Du har glömt att knyta din sko, se upp så att du inte ramlar." Min första tanke är "Ja och det ska väll du ge fan i, varför skulle jag annars ha gått runt som en kobent idiot hela vägen från tunnelbanan?". Det är då det slår mig. Jag börjar bli som alla andra i den här staden, sur och bitter. Det börjar bli en vana att man ska bara bry sig om sig själv och låta alla andra sköta sitt. Om någon stör i ens bubbla är det att störa oavsätt om det var vänligt menat eller inte. För att rädda upp situationen skyndar jag mig att knyta skon och säger tack samtidigt som jag ler mot pappan. Tänker aldrig, Aldrig ska jag bli som dom. Alltid ska jag uppskatta hjälpsamma personer och tacka när så befogas. Alltid ska jag vara norrlänning i själ och hjärta. Aldrig någonsin ska jag bli en av "dom".

Befinner mig på tunnelbanan, sitter mittemot två små tjejer skulle tippa på 3 och 5år och bedvid mig deras pappa. Barnen leker och försöker ha så kul man nu kan ha på två säten i en vagn. Plötsligt säger den yngre tjejen till sin pappa "Puss, ge mig en puss". Pappan nekar men lilltejen ger sig inte utan säger "En kram då?". Pappan ger mig sig, han inser att han inte kommer komma undan. Skamsen kramar han om sina små döttrar i en stor härlig gruppkram. Hemma i norr blir man glad om man får möjlighet till kroppskontakt. Här i stan skäms man... Vad gick fel?


Rädda sig den som räddas kan, tänker jag...

En sak jag har väldigt svårt att förstå är hur de stressade storstadsborna inte passar på att spontanträna mer. När det gäller att ta sig fram fort är det proffs, vet alltid vilken vagn som går snabbast, vilken väg som är kortast och hur man bäst knuffar sig förbi samtliga personer runtomkring. Sen kommer rulltrappan. Där händer ingenting, jag repeterar ingenting. Alla som tidigare stångats för att komma först fram till rulltrappan ställer sig nu på höger sida och väntar. Ja ni läste rätt de väntar på att rulltrappan ska ta dem upp. Det är här slöseriet med tid börjar på riktigt skulle jag säga.



Varför går inte samtliga stressade personer upp för trappan? Rulltrapporna i denna stad är långa och stora, det går sjävklart mycket snabbare att gå upp för en än att stå och vänta på att man ska ta sig upp. Utöver det får man dagens dos av träning. Att gå i trappor är utmärkt träning för samtliga muskler i benen, har man dessutom en väska kan man gå och dra den upp och ner, halva trappan ena handen/armen och andra handen/armen resterande del av trappan. Vi räknar på att varje person som spenderar tid i tunnelbanan åtminstonde får åka i fyra rulltrappor, en ner och upp på väg dit man ska och sedan en ner och upp på tillbakavägen. Det här sker åtminstonde fem gånger i veckan vilket resulterar i att man kan hoppa åtminstonde ett träningspass bara på att utnyttja situationen. Helt plöstligt har samliga stressade stockholmare en massa tid över att göra annat på. Ett träningspass är inte bara tiden man spenderar i gymmet utan det innebär även resa dit och hem för att inta tala om att man måste byta kläder två gånger. Dessutom måste man duscha efter passet om nu inte uppskattar att lukta skit.

Skulle samtliga stressade stadsbor få reda på det här och dessutom utöva det så får de mer tid över till annat. Förhoppningsvis skulle det innebära fler lyckliga människor i Stockholm och framförallt skulle vi norrlänningar känna oss lite mer hemma här. Stocholmarna skulle komma lite närmare norrland genom att göra mer saker på samma gång och därmed spara tid till att njuta av tystnaden och att göra ingenting.

Enligt Svenska Akademiens ordlista finns numera "vars" med som ett ord. Det ni!

Börjar tack vare min Infiltratör nätsla mig in i Stockholms konstliv och bland "pretto-folket". Tog tunnelbanan till Vasasaden, en finare del av Stockholm för att leta upp ett galleri. Vad det heter och exakt lokation kan jag av självklara skäl inte lämna ut. Det viktiga är att jag fått en inbjudan via Infiltratören till en Vernissage, som det så vackert heter. Franska ska det visst vara, betyder något i stil med lackering och har att göra med att man lackade sina målningar just innan visningen började varpå lokalen luktade lack förr in tiden. Oturligt nog luktade det inte lack i denna lokal, hade gjort att jag kännt mig mer bekväm bland människorna. Själv skulle jag förklara en vernissage genom att jämställa det med ett mindre gratis museum med skillnaden att man faktiskt blir bjuden på alkohol, ofta vin och gärna i glas. Känns ganska självklart med tanke på att svenska språket inte ens duger när man ska förklara detta otroligt fina (?) fenomen.

Det närmaste jag varit en vernissage tidigare hemma i norr är nog de gånger båtarna lastat avs smuggelspriten och jag fått komma och titta på de olika ryska vodkorna, klämt och känt efter vilken flaska som ska med hem. Inte för att det bjöds på alkohol i glas och man tittade på konst. Utan för att Ryssland är kända för sin konst-skatt och det hade trots allt med alkohol att göra. Likheten är slående, eller vad säger ni? Jag kan alltså utan att skryta utnämna mig till ett Vernissage-proffs, bara det att mina tidigare erfarenheter varit klart mer intressanta.

Kort kan man säga om personerna som går på dessa konstutställningar ser en aning konstiga ut, det är helt okej att ha två glasögon samtidigt eller varför inte en grå slinga i en alldeles för lång lugg. Det handlar främst om personer i medelåldern (i varje fall på denna visning) som alla vill ge intryck av att de om någon kan konst. Att känna konstnären är mest status men det duger gott att prata fint och filosofiskt om tavlorna också. Gärna i termer som i vanliga fall skulle uppfattas som nonsens men här som poesi. Framförallt tror jag dessa människor vill säga att de om någon ÄR någonting.

Själv gled jag runt och smuttade på gratisvinet som smakade riktigt bra, inte bara för att det var gratis utan även för dess karaktär. Jag var flera år yngre än den krets som rörde sig runt i lokalen och såg helt annorlunda ut jämfört med de andra gråklädda människorna. Troligtvis tog de mig för att vara en konststudent, vilket jag passade på att utnyttja och pratade högt för mig själv om hur inspirerande bilderna var. Efter några falska leenden från de övriga besökarna bestämde jag mig för att jag sett nog och framförallt spionerat nog.

"Pretto-folket" i Stockholm är duktiga på att för sig själva skapa en illusion av att vara Någon. Framförallt genom att hela tiden glida runt i samma krets och samtliga är "ja-sägare" som ger varandra uppmärksamhet efter behov. Skulle någon komma in i denna bubbla och sticka hål på den vågar jag knappt tänka på vad som skulle hända. Att ens få något mer än ett falskt leende om man inte är Någon är att begära för mycket. Jag får helt enkelt nöja mig med gratisvinet, doften av kultur och det faktum att jag trots allt var värd några falska leenden. Ser fram emot fler besök bland kultur-eliten och hoppas på att lyckas bli accepterad bland dessa personligheter för en djupare analys. I väntan på det tänker jag bli bjuden på vin i riktiga glas och glida runt på gratis museum.

Informerararen gör allt för att lära mig skillande på var och vart.

"Var e ju bestämda stilla saker Jag förstår ingenting? Vart är jag på väg, är det rätt? Fel? Var är du? Det låter bra men så gör även Vart är du? Tacka vet jag det utomordentliga ordet "vars". Inte bara det att ordet låter otroligt bra i munnen, det fungerar även till allt. Det är en kombination på var och vart. En ihopslagning som gör att man slipper fundera på vad som låter bäst. Det blir lite enklare, vars.

Det är först nu jag börjar se likheter mellan Stockholm och norrland. I Stockholm ska allt gå undan och onödiga fraser, gester och liknande rationaliseras bort därför att de tar onödig tid. I norr har vi istället gott om tid att prata om onödiga saker, ge grym service och tala i lugn takt. Däremot är vi inte lika vana talare, säger sig självt då vi inte har lika många människor omkring oss. Det här resulterar i att vi förenklar vårat tal, ett ord får många olika användningsområden. Vars blir alltså både var och vart men kan även i andra sammanhang fungera som då, exempelvis jo vars, he ä som brao. Vi norrlänningar rationaliserar alltså bort svåra ord som vi inte förstår oss på och passar på att nyttja de få ord vi kan så många gånger som möjligt. För att inte tala om det perfekta ordet, om man nu kan kalla det ett ord, "shjooo" (på inandning) fungerar till allt. Vad frågan än är, oavsett vad man än pratar om kan en inandning ge svar på samtliga konversationer. Det är perfektion när det gäller möjligheter att nyttja ett ord till.

För mig som spion skapar det här många problem, först måste jag översätta orden och sedan inse att ett ord bara andvänds till en sak och inte flera. Om det inte är olågiska kopplingar som bulle och taxi då. Den läxan var dyrköpt... När jag väl översatt orden måste jag på nytt studera den svenska gramatiken och förstå att varken "hadd" eller "he" finns som ord i svenskan. Att använda o som en negativ term fungerar inte heller. Man kan säga obäddad men inte oitte eller oäten. Var/vart är den logiken? Bilar är inte feminima och benämns som hon utan som den. Dessutom är vissa ord vi använder dagligen tydligen föråldrade, börs heter det tyligen inte alls utan plånbok. Kan det bli fjolligare? Näh.

Det är ingen enkel uppgift jag tagit mig an men jag arbetar på att lära mig. Trodde jag kommit en bra bit på vägen ända tills order "Vars" dök upp. Än en gång blir det bakläxa för mig på den svenska gramatiken och det svenska ordförrådet. Får försöka ta till mig infitratörens ord, var är jag? Vart står du? (håller tummarna för att jag satt det)

Pratade med en person idag, har frågade om jag var från Stockholm. Svarade att så var fallet. Personen i fråga skröt om att han var så bra på dialekter, sen ursäktade han sig och sa "Ja skillnad på de som bor i Stockholm, Skåne och Norrland hör man ju!". Skrattade innombords och tänkte att min täckmantel i princip är perfekt nu. Blir misstagen för att vara från Stockholm både via utseende och tal...

När jag först flyttade hit till Stockholm var det många småsaker jag fick lov att lära mig, bland annat hur man handlar i en butik. Jag trodde det var självklart att man får småprata med valfri person som arbetar i en butik, helst i kassan förutsatt att man handlar något. Nu vet jag bättre, att så är inte fallet. I norra Sverige får man vara hur social och glad som helst när man handlar diverse saker. Däremot ska man vid konsumerande här i Stockholm helst ge samtliga saker i prydliga högar med ean-koden lätt att se. Betalningen ska ske via kort och helst ska allt vara klart innan allt är inslaget så att det enda som återstår är att vänta på att få godkänna. Skulle det vara så att du mot förmodan vill betala kontant är det jämna belopp som gäller. Att stå och titta ner i börsen (som heter plånbok i fjollträsk) letandes efter nio enkoronor för att slippa ta emot växel uppskattas inte. Kassörskan kommer med all säkerhet redan vara beredd på att växla upp till närmaste jämna belopp och utöver det kalkulerat ut samtliga jämna belopp som är möjliga med sedlar innan du ens betalat. Kort sagt kan man säga att det viktigaste är att det ska gå fort. Service är onödigt dravel som tar tid.

Hemma kan man slänga upp det man handlat hursomhelst. Där får man ett vänligt bemötande och tid till småprat om väder och andra ovensentliga ting. Att få ett "Välkommen åter" tillhör standard och är det minsta man kan förvänta sig. Där är service punkt ett och effektivitet finns knappt med på kartan. Det resulterar i att man ofta får stå i kö och i lugn och ro kan bekanta sig med övriga personer i kön. Skulle det visa sig att någon är stressad är det mer regel än undantag att låta denna person gå före. Har någon bara en vara och man själv hela korgen full är det en oskriven regel som säger att den andra ska få gå före. För tid är något man har gott om i norr.  Nära och kära eller bara människor att prata med är inte lika vanligt.

I Stockholm där det bor en miljon människor, finns det för många att prata med. Det finns inte tid för alla. Därav får servicen ge vika, om man ens kan kalla det service att ta betalt och kasta kläder i en påse eller matvaror längst bandet? Istället är effektiviteten allt. Skulle du vara stressad, är det ingen mening att fråga om du får gå före i kön. Alla andra är minst lika om inte mer stressade än du. Råkar du ha två varor och hamnar efter en som storhandlat mat åt ett helt fotbollslag är det bara att le och se glad ut. Du kommer inte få gå före. Rätt ska vara rätt och en kö är faktiskt en kö, utan undantag.

Man kan tycka att det var konstigt att jag fick jobb på ett stort nöjesfält här i stan vars motto är "Vi levererar service i världsklass", där flera tusen söker varje år. Jag är inte förvånad, hur mycket motstånd hade jag? Bara det att jag är van att småprata och en expert på oviktiga samtal gav mig stora försprång. Jag vet hur man säger "hej", de som anställde tyckte det var imponerande. Att det för mig är en självklarhet att se varje person och fråga lite frågor när man träffas, tyckte de var värdsklass. Kanske dags för ett studiebesök i norr?

Fick lära mig en viktig läxa en av mina första utekvällar i Stockholm. Har inte förstått hur viktig den var, tills nu. Jag hade nästlat mig in på en av de finare krogarna, just på gränsen till Stureplan. Tillsammans med en helt ovetande vän var det dags att ge "fin-stockholm" en chans. Kvällen spenderades till att se och lära. Först när man kommer in, gäller det att scanna av lokalen. Se vilket dansgolv (för här finns det flera riktiga dansgolv och inte 3kvm hålrum vid baren) som flest snyggingar dansar kring. Om man nu kan kalla killar med back-slick och för tighta byxor snygga? Tacka vet jag rutiga skjortor och hår som slänger, för att inte tala om snus-leenden. Drömma kan jag ju alltid men att stöta på en skogshuggare i Stockholm är nog mindre troligt än att gå in i prins Carl-Philip, vilket nästan hänt. Såg prinsen en tidigt morgon i gamla stan. Ja ni förstår hur torftigt det är med snygga killar. För att återgå till ämnet så är jag turligt nog inte dummare än att förstå att back-slick anses snyggt. Bara att fejka att jag tyckte killarna var det snyggaste jag sett i deras tighta byxor som satt tightare än sardiner i burk och att deras svettiga back-slick fick dem att se manliga ut.

Min vän har nu hittat dansgolvet där allt händer på och de snyggaste killarna på hela stället. Vi går dit och dansar, det verkar gå vägen. Killarna dansar och flirtar med mig. Allt går som smort, nästan för bra. Jag vill fira och tänker.. en snus kan väll inget göra? Tar händerna ner i väskan, letar reda på min dosa och plockar upp en white portion lycka. Just när jag är påväg att stoppa lyckan,  jag menar snusen under läppen utropar en av killarna "Snusar du? Fy fan vad äckligt!" och gör en min som säger allt. Har jag gjort bort mig? Hur kommer jag tillbaka i matchen? Är jag körd nu? Vad hände? Jag kan sammanfatta det kort, back-slick-killar uppskattar inte tjejer som snusar. Snusande tjejer anses bonniga och ofräscha, ingen hitt med andra ord. Antingen är jag extremt snygg, de för fulla eller bara sjukligt desperata för jag lyckas undkomma trots allt. Tippar trist nog på desperationen men hoppas på snyggheten.

Efter mycket dans och ännu mera öl är det så dags att bege sig hemmåt. Min vän har redan gått hem med en av killarna så jag är ensam kvar. En av killarna i gänget drar den numera för mig bevingade kommentaren "Ska vi ta en bulle?". Jag ljublar innombords men vågar inte göra för stor sak av det, nöjer mig med att säga "Mmm". Tänker att fy vad lyxigt, här i storstan får man bulle som fyllekäk. Av någon konstig anledning går vi in på McDonalds först, jag blir tillfrågad om jag vill ha något. Tänker "Är du dum eller? Hur ska jag då orka en bulle?" och säger "Nej". De andra killarna vräker i sig mängder av mat. Inte särskillt konstigt, killar hemma äter mycket, så varför skulle inte killarna här också göra så?

Äntligen har alla ätit upp, snart ska jag få min efterlängtade kanelbulle. Vi hoppar in i en taxi, antar att vi ska åka till ett öppet konditori och köpa några rejäla bullar. Efter ett tag är vi hemma hos killarna... Det är nu jag börjar bli fundersam men så kommer jag på att dom säkert bakat bullar och har i frysen. Vi går in i lägenheten och jag är förväntansfull, hoppas på att kanelbullen ska smaka fantastiskt. Väl inne i lägenheten börjar killarna lägga sig som för att sova. Jag förstår ingenting, var är kanelbullen jag blivit lovad? Inte mycket att göra åt, lägger mig ner och sover. Vaknar nästa morgon, inser att bulle måste vara slang för något men vad? Frågar hur jag ska ta mig hemmåt, det visar sig att jag inte ens är vid en tunnelbana utan längst ett pendeltåg. Efter många om och men, för att inte tala om frågor till nyvakna stockholmare lyckas jag hitta stationen. Väl där är det rätt enkelt, åker till centralen och sen hem.

Det första jag gör är att fråga min vän vad bulle betyder, Taxi svarar hon. Plötsligt förstår jag...

Blev misstagen för att vara från Stockholm, en person frågade var någonstans i tåget man skulle stå för att vara närmast utgången. Ärlig som jag är gav jag rätt svar och kände mig varm innombords.

Infiltreringen har lyckats!

Skulle på fest igår, en hemmafest. Platsen var i Stockholms getto. Väl där går allt till som vanligt, några olika ölspel påhittade i stunden med en kortleks hjälp. Allt enligt begreppet "Man tagen vad man haver". Självklart blev spelen enklare och enklare mot slutet när alkoholen gjorde sitt jobb med oss deltagare. Stundtals kände jag mig som hemma i norr, saknade bara smaken av hembränt och smuggelölen annars var det otroligt likt. Mina vänner hade till och med det obligatoriska djuret som söker uppmärkasmhet, en stor hårig hund. I bakgrunden spelades tung hip hop så som method man och 50cent. Ganska logiskt med tanke på att jag spenderade kvällen i gettot. Det var avsaknaden av 90-tals pop och schlagermusik som fick mig att inse att jag var i gettot och inte i norrland. Musiken har stannat av i norr, vi kom aldrig ifrån schlagern och 90-talsmusiken. I våra öron är Roxette och Jumper fortfarande det bästa som hänt musiksverige.

Jag minns när jag fortfarande gick på gymnasiet för x antal år sedan (kan ju inte avslöja min ålder för då skulle det bli alltför enkelt att räkna ut vem jag är), det var på förstasidan i lokaltidningen. Större nyhet har nog knappats skådats i den tidingen... en person, jag upprepar EN person hade förstorat brösten. Förstår ni!? Hon hade sparat ihop pengar som skulle räcka till den finaste bil man kan tänka sig uppe i norr, en volvo 240deLux (!) men hon valde att spendera pengarna på sina tuttar. Självklart ville tjejen vara annonym i tidnigen, hur anonym man nu kan vara i en håla med tuttar a la Pamela Andersen. Hon fick som sagt förstasidan och ett mittuppslag där hon grundligt berättade hur hon tänkt igenom det tusen gånger och till slut bestämt sig. Hon hade sprutat in konstgjorda saker i sina tuttar och såg ut som hon missuppfattat idén med prillan som krock-kudde och trodde att det var tuttarnas uppgift, vi kan säga att hon var framtung med betoningen på fram-tung.

Killarna slutade prata om alla relevanta saker så som allt med motorer, snus och öl. Tjejerna viskade i smyg "Så kan man ju inte göra?" "Vem vill ha tuttar när man kan få en volvo 240deLux att imponera med?". Ingen förstod men alla pratade om det eller ja, killarna tittade mest medan tjejerna viskade. Det var en nyhet i klass med 9/11, USA hade kommit till norrland. Inget var sig längre likt.

När jag väl tog mitt pick och pack till storstaden för att pröva mina vingar var jag inte alltför chockad när hela två personer på arbetet hade förstorat sina bröst. Det var lite som att spendera dagarna i Hugh Hefners playboy mansion i början, kanske inte riktigt lika lättklädda och många tjejer som var opererade men för en från skogarna i norr var det nära. När jag så en dag fick äran att känna på en av tjejernas tuttar var lyckan oändlig. Jag skulle få känna på en konstruerad tutte, en fylld kroppsdel och jämföra om det kändes som mina. Vi planerade det väl och gick in på samma toalett under ett krogbesök. Turligt nog får tjejer gå på samma toa utan att känna varandra ute på krogen. Ingen kunde lista ut vad som verkligen föregick på toan. Det var CSI upphöjt till mycket. Min tuttvän låter mig känna och klämma på hennes tutte med min ena hand samtidigt som jag jämförande klämmer på min egen tutte. Det känns otroligt lika måste jag erkänna, bara en expert (jag i det här fallet) känner skillnaden. Lite lite hårdare känns det, att man sedan ser skillnaden är en helt annan femma. Konstigt nog är killarna i den här staden inte så smarta utan verkar uppenbarligen tro att Pamela Andersen är äkta rakt igenom och att man föds till att se ut som Barbie.

Vi kan efter mina efterforskningar (på djupet) i det här fallet konstatera att i Stockholm får man ingen förstasida och mittuppslag om man förstorar brösten. Det är knappt någon som höjer på ögonbrynet. Det gäller även läppförstoringar, fettsugningar osv. Att operera sig till perfektion (?) är helt normalt i den här staden. Det är som om alla tv-shower man sett från USA har kommit och infiltrerat stockholmarna. Plastikoperationer och att spruta in botox känns inte konstigare än att dricka en kaffe latte på café. Jag måste fortfarande bita mig i läppen varje gång jag ser eller hör om något liknande för att inte tjuta ut ett "OJ!?". Det är ett svårt jobb att som undercover fejka att jag tycker det är helt normalt, att sådant händer varje dag och inte spelar någon roll. Hittills har jag klarat mig, även om jag fortfarande vill utbrista ett "oj" i förvåning varje gång ämnet tas upp.

Hemma i norr undrar vi fortfarande varför man bleker tänderna, opererar sig och sprutar in botox, enda förändringen är att numera vill man ha en Volvo V70 istället för 240deLux. Tänk om USA och stockholmarna infilrerar mitt hem och förstör. Var på vakt kära vänner hemma i norr och ge aldrig upp hoppet om en sprillans ny Volvo V70 eller Volvo 240deLux!