Glada stockholmare!?
Väntar på bussen till stan, klockan är runt fem på eftermiddagen och det känns att våren är på ingång. Solen har knappt hunnit gå ner, det är runt tio minusgrader varmt ute och plogkanterna är knappt en halvmeter. Självklart kan folket i denna stad inte med att vara nöjda och glada över värmen utan klagar på kylan och den knappt närvarande snön, själv vet jag bättre. Vid busshållsplatsen står ett gäng tanter som, hör och häpna, låter glada. Glada stockholmare, när hände det senast? Självklart med undantag för de ute på krogen, för påverkade stockholmare som är glada finns det gott om. Först tror jag det är en syn- eller om man säger hörselvilla? Får lov att nypa mig i armen, drömmer jag eller har jag solsting, har trots allt haft solen i ögonen och i den här värmen kan man ju inte gå säker.
Efter ett tag inser jag att dom här tanterna både är stockholmare och glada, jag blir varm i hjärtat för nu vet jag att det finns hopp. Kanske är det så att dom äldre i Stockholm har insett att livet inte går snabbare bara för att man skyndar? Dom kanske insett att ta vara på ögonblicken istället för att lägga vikt på oväsentligheter som att dela ut visitkort. Skulle detta vara fallet är jag en lycklig människa. Det kanske är så att i Stockholm går utveckligen långsammare än hemma för att det saknas tid till eftertanke. Hemma behöver man inte springa till tunnelbanan för att slippa vänta tre minuter på nästa, där väntar man gärna 20minuter eller mer för det kommer trots allt en buss tids nog. Det är nog under dessa minuter vi norrbor får tid att fundera över våra val och hur vi vill leva men framförallt tid att fundera kring vad som gör oss glada. Dessa tanter hade ingen stress alls, de skojade om hur kul de haft och det kändes nästan som om de var glada att bussen var sen för då fick dom mer tid för varandra. Kanske känner dessa tanter sig ensamma, vilket är förståligt i en stad som denna. Troligen var det bara lyckliga över sällskapet och kände ingen stress över en buss till ensamheten (förtydligande till er i norr som kan geografin, inte byn i norr utan ordet ensamhet). Oavsett vad anledning var känndes det skönt att det finns några, om än gamla, stockholmare som förstått att allt inte handlar om att komma i tid, utan kanske snarare om att nyttja den.
