spionisthlm

Lördag Det kändes dags att testa vad sthlm verkligen går för och vart gör det bäst om inte i stadens hjärta, Sture. Kvällen började med en hejdå-fest för en tjej som skulle ut och resa trevligt med lite nytt folk och intressant nog bara inflyttade stockholmare. Finns det några riktiga stockholmare i sthlm? Är det kanske så att sthlm är stället för alla som inte hittat sin nisch ännu? Än har jag varit för lite i denna stad för att lära känna den helt ut i fingerspetsarna och vill däför inte dra några slutsatser ännu.

Senare vad det så dags för mandomsprovet eller elddopet, Stureplan ett slags koncentrerat Stockholm. Väl inne på klubben gick jag det obligatoriska varvet (man spanar in allt folk och vart röjjet är) innan det var dags för en tur till baren. Jag hade självklart med mig en medhjälpare för att smälta in tydligare. Planen fungerade och jag fick ställa upp på vimmelbild, det bästa betyget på att jag smälter in. Framförallt viktigt att veta inför kommande spaningsförsök. Infiltreringen av Sture gick galant.

Tanken var att jag resterande kväll mest skulle dansa och ha så kul som det går på en krog där yta är allt och raggningen går ut på att ge ut visitkort. Eftersom infiltreringen gick så bra bestämde jag mig för att göra ett försök på att se vilka killar som hänger på Sture hamnade mitt i ett gäng på fyra killar. Dom körde på samma stil, blå skjortor och svarta kostymbyxor, sådär lagomt påhittigt men säkert inne vad vet jag? Efter att ha konverserat lite visade det sig att alla var säljare förutom en som startat eget som fotograf. Remmans bästa vän får han heta här eftersom han visade sig vara vän med Remman, en rätt känd glamour-fotograf här i Sverige. Blev bjuden på en öl, i flaska. Som tidigare nämnt är bjudspriten lite lite finare i Sthlm. Hängde med dessa tre killar hela kvällen, en av dom fyra drog min vän hem med...

Så var det då dags att bege sig hemåt och jag tänkte, nu har jag min chans att gå in på djupet lite så jag följde med till donken, här i storstan finns ju inget frasses. Även här blev jag erbjuden mat, nöjde mig dock med ett glas vatten. Har inte vant mig än vid att få saker och ting gratis. Jag följde med säljarna hem och pratade en hel del med remmans bästa vän om livet i största allmänhet och hur livet i sthlm ter sig. Antingen så kan även stockholmare fejka att dom har ett liv och intresse eller så finns det något under ytan? Mer spaning på det. Slutligen dags att säga hejdå men efter lite övertalning hakade jag på dom i taxin för att lyssna på lite chill out och somna in. Väl i taxin kunde jag inte hålla mig utan berättade om killen som förra fredagen försökte stöta på mig genom att påpeka sin årsinkomst. Innan jag hann påpeka hur löljligt det var höll remmans bästa vän på att försäja sig. Han öppnade munnne som för att påpeka att det var ju inte alls så mkt pengar. I sista sekund insåg nog han att det var inte dit jag ville komma. Han räddade upp situationen med att påpeka att jag borde ju ha fått minst 30 000om dagen för att vara intresserad. Och alla i bilen skrattade gott. Mig lurade han dock inte...

Mitt i allt påpekar taxichauffören att han inte vet var han är, varpå remmans bästa väns kompis (killen var köks säljare och kallas därför för köket) som sitter fram får frågan om han kan läsa vad det står på skylten så att taxikillen vet vart han ska. Köket blir arg och skrivet att det var den fittigaste jävla servicen han någonsin fått och att han för fan själv kan läsa på skylten. Notera att jag har valt att censurera hälften av allt som sades till taxikillen. Slutligen var vi framme och det var dags att kliva ur. Köket stannar kvar flera minuter och till slut går remmans bästa vän dit för att kolla om köket inte ska gå in snart. Slutligen bär det av mot lägeheten där det snabbt konstateras att remmans bästa vän inte alls kommer att lyckas få något på kvällen då vi är tre som delar på ett rum, dvs en för mycket som tur är, för min del.

Efter att ha granskat mina spaningsresultat har jag insett att det här med visitkort är viktigt för att påpeka sin identitiet och allra helst vilka man känner. Slutligen blev min maskering lyckad då jag lyckades lura vimmelfotografen att jag hörde hemma på Sture. Och då även remmans bästa kompis påpekade att jag var en Sture-tjej, troligtvis i ett försök till komplimang...