En sten från mitt bröst
En vän kommer över på lite grisesnack (norskans otroligt mycket vackrare ord för skitsnack). Det är snart dags för mig att packa ihop mitt liv här i Fjollträsk, eller snarare ta en paus under ett år. Om tre dagar sätter jag mig på ett plan till en ö mitt i Atlanten som ska bli mitt hem. I skrivande stund är allt som fattas att jag packar ihop min lägenhet och slutstädar, sen är jag inte längre en spion här. Lite sköna saker kan jag säkerligen dela med mig av då jag har varit smart nog att skapa ett stort kontaktnät i denna stad och har gott om personer som vill delge sina livsöden och hjälpa mig att förstå mig på dessa stockholmare.
En av dessa kom över igår, det var då jag fick veta det. Hela min tid i Stockholm har jag varit lyckligt ovetande om faktumet att stadsdelen jag bor i är en av Sveriges(?) rikaste kommuner. Lilla jag, som kommer från en håla i norr där rikedom är att äga en skoter eller två risiga bilar, hamnade alltså i gräddhyllan utan att förstå. Plötsligt känns det inte längre konstigt att han som bor högst upp i huset har en Ferrari på gården, eller att hon som bor mittemot och är singel har råd med en bättre modell av BMW. Det känns självklart att halva kvarterer har byggt till en våning på sina hus, säkerligen inte för att de behöver platsen utan för att dom kan. Nu förtår jag även varför gallerian i närheten har så många dyra märken och inte bara ha budget-kedjorna. Här har jag alltså spenderat min tid i nästan ett år utan att tänka tanken på att jag är i norrorts motsvarighet till Lidingö eller kanske Djurholm.
Det känns som om en tung sten har släppt från mitt bröst, jag behöver inte länge känna mig som en hemsk människa. Förra hösten när jag flyttade in pallade jag äpplen och bakade en smulpaj som mormor fick smaka på. Från känslan av att jag varit en tjuv känner jag min numera som Robin Hood, jag tog från de rika och gav till de fattiga, dvs jag. Därmed vill jag passa på att be alla boende i min stadsdel om ursäkt för att jag sänker deras lönestatistik rätt rejält.
Förlåt.
Kommentarer
Trackback
