spionisthlm

En vän kommer över på lite grisesnack (norskans otroligt mycket vackrare ord för skitsnack). Det är snart dags för mig att packa ihop mitt liv här i Fjollträsk, eller snarare ta en paus under ett år. Om tre  dagar sätter jag mig på ett plan till en ö mitt i Atlanten som ska bli mitt hem. I skrivande stund är allt som fattas att jag packar ihop min lägenhet och slutstädar, sen är jag inte längre en spion här. Lite sköna saker kan jag säkerligen dela med mig av då jag har varit smart nog att skapa ett stort kontaktnät i denna stad och har gott om personer som vill delge sina livsöden och hjälpa mig att förstå mig på dessa stockholmare.

Skönt att fjortisarna i sthlm har förstått sig på det här med bantning..

Vill be om ursäkt för avbrottet. I jakten på att förstå varför så många är vegetarianer här i Stockholm fick jag lov att bege mig ut på en longboard (för att bli delaktig i gänget). Som sann norrlänning bangar man ju inte på lite fart, resulterade dock i ett mindre graciöst fall och en ambulans. Det är ingen dans på rosor att vara under cover kan jag lova.

I väntan på att en Stockholmare dyker upp med en flaska rom och ska berätta en flippad historia nyper jag mig i armen och lyssnar på den här. Är det bara jag, eller råkar jag ut för konstiga saker?

Går hem från jobbet och ser en tärd gammal man böja sig ner, han har hittat en trisslott. Mannen plockar upp lotten och studerar den noga, kan är det äntligen hans tur. Just idag var det någon som kastat bort miljonen tack vare stressen att alltid hinna i tid. Jag tror den tärda gamla mannen är inne på rätt spår, kanske ser han själv så trött ut på grund av allt springande i unga år? I Stockholm om någonstans kommer någon någon gång att kasta bort en vinst. Här tror jag inte personerna är ute efter vinsten, bara lugnet det ger att få skrapa sin lott. Lugnet och framförallt kanske tryggheten i att veta att man aldrig vinner  något. För storstadsborna finns ingen trygghet, vare sig i boende eller jobb. Alltid har man någonting att ordna upp.

Sitter i en park på söder med några  reklamare, personer som jobbar med eller pluggar till reklam. På bordet står en bag in box med rose och en stor flaska fanta. Till mat har det gjorts en pastasallad som ser väldigt lyxig ut, allt förtärs på engångsartiklar. Det finns ett bord i parken, vid det bordet sitter reklamarna. Alla andra sitter på en filt eller direkt på gräset. Reklamarna sitter på en filt på bänken vid bordet. Något som säger en hel del om hur reklamarna ser på sig själva, lite bättre och lite finare. En reklamare klarar av sig vardag med finess, vi vanliga dödliga svenssons saknar den. Eller snarare vi från norr har lika mycket finess i vår vardag, vi ger det inte ord bara. För oss räcker det med en djup suck och ett leende på läpparna, får man även finöl så som Norrlands guld eller Lapin Kulta är allting perfekt. Okej vi kanske inte har finess men vi har förmågan att njuta av vardagen, dvs en Norrlands guld efter jobbet.

Äntligen har jag förstått mig på varför alla dessa stockholmsbor kör runt i fyrhjulsdrivna bilar så stora att de nästan skulle platsa på nästa års upplaga av monster truck's hemma i min lilla håla. Det är självklart den enkla principen "störst är först". Som ett litet pluspoäng kan man även köra snabbt över alla väggupp och hinder eftersom man inte behöver vara rädd att bilen ska skrapa i.

I snart två år har jag försökt hitta anledningar till att ha en stor bil i Stockholm. Svårt med parkeringar och kräver mycket bensin, inte så praktiska med andra ord. Däremot när man kommer in i en korsning och har brottom skulle i varje fall inte jag våga köra ut med en lådbil när en stor city cruiser kommer och tränger sig före. Alltså spar man tid. I det här staden är tid pengar, så då kan till och med ett bensinslukande monster vara en pengabesparing. Helt plötsligt känns allt logist, mitt i det ologiska.

Att ha hund här i Stockholm är en innegrej. Man ska ha en liten som passar perfekt i väska, cykelkorgen eller liknande. Dessutom måste man kunna klä den i diverse olika kläder som gärna matchar väskan eller i värsta fall ägaren. Det finns till och med speciella fik dit man kan ta med sin hund in och köpa HUND-kex så att hundarna får egna fat att fika på. Jag som trodde det hade gått för långt det ögonblicket man kunde köpa varma jackor till hundarna som inte var avsedda för jakt? Här har det urartat totalt. Hunden har blivit en vän, inte människans bästa vän. Man ska gulla med hundara och behandla dom som barn. Vissa kallar sina hundar för sina barn. Hundar är inte till för att se ut som små barn och gå runt i spetsklänningar eller vara en orsak till att köpa nya väskor. Hundar är dom nya barbie-dockorna i den här staden.

När jag var liten och växte upp med hundar i familjen fick jag lära mig att hundar har man som sällskap och utöver det till jakt, spårning eller för att dra en släde. Hundar är till för att hjälpa en med olika sysslor, de ska arbeta. Jag tycker synd om alla hundar som automatiskt placeras i ett fjoll-fack bara för att deras ägare inte förstår bättre. Hundar är hundar och dockor är dockor. Kan vi inte bara låta det vara så?

Tycker alla borde skaffa sig en jakthund så att vi får någon bukt på kaninproblemet istället, tror jag både hundar och stockholmarna skulle må bättre av. Dessutom är kaningryta riktigt gott, här hittar ni ett  bra recept.

Igår var en grym kväll inte bara för spaningen utan för mig personligen. Livet lekte och alla vägar ledde mig mot  mål. Det började som en lugn kväll, tänke att jag skulle vila. Sitter trots allt på jobbet idag. En fredagsöl senare (ja jag är ganska lättpåverkad, mitt ursprung till trots) var jag mer pepp på spaning och bus med Stockholmarna. Började ringa runt vänner och kolla på sociala nätverk (Facebook) vad som hände under kvällen och vilka planer som lät bäst. Slutade med att jag bestämde mig för söder, rundpingis och öl. Just rundpingis och öl är en vinnande kombination, vad kan gå fel då? Dessutom har jag varit dålig på att rapportera om söderkisarna i denna stad och de prettantiösa reklamarna/konstnärerna/grafikerna osv.

Tar mig fram med tunnelbanan, ingen mer uppseendeväckande händer än att en tjej på 15 (hon sa det själv) förklarar för hennes vän på vilka krogar de ska spendera kvällen. Att ynglingar hänger på krogen känns som vardagsmat numera, ingen big deal som vissa säger om sina hamburgare. Hoppar av på rätt station och inser att har noll koll på väg, riktning och längd. Frågar en grupp män om vägen, de ser lite frågvisa och jag tror de förstår att jag inte är från stan. Vad jag baserar det på? Fick en övertydlig beskrivning, sväng vid skrapan (står skrapan på huset) säger en av dom och pekar mot huset, jag nickar och säger okej. Då kommer en annan av männen i gruppen och säger, ja alltså det där jättehöga huset som det står Skrapan på. Jag skrattar och säger tack.

På väg mot stället går en man i trettioårs åldern förbi och säger "Hej snygg tjej". Fulla Stockholmare kan vara rätt trevliga ibland. Slutligen hittar jag rätt, det är kö så jag ställer mig och väntar. Tänker att det går nog ganska snabbt. Visar sig att regeln en in en ut gäller. Hade varit lugnt om det inte vore för killarna som är före mig i kön. Två söderkisar som båda har klätt sig enligt söderkis-estetiken ut i fingerspetsarna, cheap monday jean, skinjacka, skjorta och en för liten mössa högst upp på huvudet. Skorna är converse eller skinnskor med lite spets. Ena killen säger till den andra (tänk stockholms-viktiga-jag-dialekt) "Åh, nu ska du få träffa doktorn, ja han är faktiskt neuro-psycolog (halva ordet utalar han på engelska som för att poängtera att det är extra häftigt) han kan typ allt om alsheimers så jävla häftigt alltså." Han fortsätter namedroppa massa ointressanta människor och försöker få dom att verka vara superstjärnor i klass med Jonny Depp och Donald Trumph. Den andra killen verkar förvånadsvärt intresserad. Till slut börjar de, som alla andra i Stockholm, disskutera sina extremt häftiga jobb och hur man deklarerar som egenföretagare. Skillnade mellan Östermalm och Söder är att på Östermaln är lön allt medan det är själva jobbet som är allt på Söder. Sak samma om du tjänar på ditt jobb, bara det är kul och pretto. Precis innan jag tror att det ska börja blöda i mina öron från deras prat så kommer dom in. Lyckan är total.

Så är det min tur att äntra ett söderställe i klass, känns som en fritidsgård med undantaget att man får dricka öl där. God sådan måste tilläggas och till helt rimliga priser. Vi letar efter ett racket, hittar inget så jag får tips av en rutinerad tjej att använda handen och sedan ta ett racket av någon som inte är kvar längre. Går sådär, tredje gången går det riktigt bra jag håller mig kvar säkert fem gånger (!). Känner att jag stod upp bra för norrlands ära. Tjejen som hjälpt mig med racket berättar även lite kort historik om stället och framförallt ger hon mig en otroligt rimlig anledning till att börja kalla fittan för våfflan. Kommer inte på varför men bra var den. Dessutom hade hon tänkt till så att man inte blandar ihop våfflan med våfflor, utöver det så får våffeldagen en helt ny innebörd. Win win eller vad säger ni?

Kvällen börjar närma sig slutet eller snarare, stället ska stänga så det är dags att komma på om det blir att fortsätta kvällen eller åka hem. Suget efter dans börjar locka men var? Vi bestämmer oss för att fråga besökarna vilka ställen som är öppna och framförallt vilka som är bra. Folk börjar röra på sig hemmåt, en vakt står i dörröppningen mot baren och säger hejdå. Plötsligt vänder han sig mot mig och min vän och säger att det är okej för oss att dricka ölen i baren. Vi tittar förvånade på varandra, händer det här precis? En vakt som är trevlig och dessutom inte hetsar oss att gå? Tackar vakten och ställer oss i baren. Min vän har fått syn på ett gäng och frågar var man ska gå om man vill fortsätta kvällen. Dom ger oss lite olika förslag och vi tackar. Dricker upp vår öl och tänker att det är dags att gå. Precis då kommer gänget vi frågat om vägen och erbjuder oss att följa med dom vidare ut i natten. Vi pratar vitt och brett om livet, arbete och annat södersnack. Det visar sig att två är konstnärer eller de fotograferar dokumentärfoto på ett konstnärligt vis. Tippar på att det är mer kreddigt att vara konstnär på söder än fotograf. Hela söder handlar om att vara egen men ändå likadan. Kreddig men på ett ödmjukt sätt, annorlunda från mängden men exakt likadan som sina vänner. Det handlar om vad man gör inte vad man äger. Varför kan det inte bara räcka med att vara sig själv och göra det man tycker är kul? För att återgå till ämnet så hamnar vi på en bar. Det är inträde, finns ett minimalt dansgolv som inte är dansgolv och musiken är lite för hög. Inte mycket att klaga på med andra ord. Våra nyvunna konstnärsvänner bestämmer sig för att gå vidare och jag och min vän glider in på stället. Väl där tar vi över dansgolvet och dansar tills våra fötter blöder. Livet leker.

Dags för hemgång. Väntar på tuben som tar mig hem, bara 15minuter. Det är ju knappt ett klockslag. Helt plötsligt hör jag någon prata på solklar norska med någon i telefonen. Han låter lite lätt exalterad och pratar om att han går förbi en hip hop jente med keps, glasögon och hela stilen. Sen utbrister han att tjejerna i Sverige är så otroligt snygga och har en grym stil. Förstå då inser jag att det är mig ha refererar till. Är trots allt ensam tjej på hela perongen, dessutom ensam om att ha både keps och glasögon, skrattar lite för mig själv och tänker att det är en bra kväll.

Tuben kommer äntligen fram, norsken referar nu allt som händer till sin kompis via telefon. Han borde jobba som sportreferator för han är duktig på att plocka detaljerna. "En jente röyker, en jete röyker" säger han. Mycket riktigt en tjej sitter i tuben och röker, jag upprepar: En tjej sitter inne i tubvagnen och röker. Hennes två vänner sitter och pratar med henne som om ingenting har hänt. Vid sätet på andra sidan gången sitter två polacker och försöker desperat få tjejernas uppmärksamhet, något som gör alla tre väldigt obekväma. Norrmannen refererar allt träffsäker till sin vän men väljer att utelämna ordet "ploack". Iställer försöker han förklara vilke typ av människor genom att säga du vet, folk från östeuropa som kommer till Oslo på sommaren för att tjäna pengar och jobba. Nej inte pakistanier. Billig arbetskraft, kan vara ett rätt nedvärderat ord börjar på p. Efter tio minuter ger han upp och utbrister "polacker" varpå jag börjar fnissa och le lite smått och hans kompis avsaknad av hjärna. Plötsligt lägger norrmannen märke till mig och att jag skrattar. Han berättar självklart för sin vän att hon hip hop jenten plötsligt har börjat skratta och flina, vilket självklart får mig att skratta ännu mer åt den bisarra situationen. Till slut säger han det han säkerligen tänkt på hela tiden, tänk om hon är polack?!

Det är dags för mig att gå av, jag tittar på norrmannen ler mot honom och säger att det är lugnt, jag är svensk. Tackar för en trevlig resa och önskar honom en god kväll.

Satt på pendel och såg några militärer vilket fick mig att tänka på ett uppdrag jag var på förra sommaren. Under prinsessbröllopet här i Stockholm förra sommaren hände det en mängd saker runtomkring, det kallades "Love Stockholm". Självklart var jag ute på stan och spanade. För att smälta in i mängden lite bättre såg jag till att gå med en grupp människor. Kvällens plan var att beskåda en konsert på Gustav Adolfs torg, någon DJ av något slag. Säkert jättetrendig men jag hade hellre sett Martin, å andra sidan var jag inte där för att lyssna utan för att spana. Se hur stockholmarna själva firar "Love Stockholm", så självupptagna och förälskade det verkar vara antog jag att de skulle fira rejält. Vilket de också gjorde med fylla och skrålande. På torget var det fullt med folk som dansade och försökte klättra upp på lyktor, vägskyltar och liknande allt för att vara störst, bäst och vackrast. Kanske bara av den anledningen att de faktist ville se en DJ stå framför sitt set och veva med armarna som om det vore imponerande att spela lite skivor, kan jag med. Tror vi norrlänningar har lite olika syn på vad som är imponerande och inte. Hellre hade jag sett valfritt trimmat fordon göra burn outs, lite mer imonerande för att inte säga mycket. Förstår mig inte på det där med att göra musik i en dator, spela det på en skiva och sedan byta låtar lite hur som. Framförallt förstår jag inte att det ska vara så imponerande? Imponerande saker är exempelvis att volta med en skoter, skjuta en älg eller dricka hembränt utan att göra en min. Tacka vet jag konserter i norrland, då kan konsertbesökarna knappt stå upp på grund av fyllan, där gäller det att hoppa och skrika så mycket som möjligt innan allt är över. Sen kan man slå sig till ro och däcka på valfritt ställe.

För att återgå till min spaning så blir man som ni kanske ni känner till att om man dricker mycket öl vill det gärna ut på något sätt. Ett lite större problem när man som jag är tjej och inte kan huka hursomhelst, ni män kan ju bara vända ryggen till. Det är viktigt att poäntera dock att män inte måste pissa varje gång de står och tittar in i en vägg, det kanske bara är så att de gillar att titta på väggar och uppskattar arkitektur lite mer än oss kvinnor. Problemer var som sagt att jag behövde gå på toa och ingen toalett fanns närvarande, inte heller lämpligt busskage. Var trots allt mitt i stan. Plötsligt händer det, jag ser ett gäng killar som står och pratar precis vid ett hörn mot en vägg. Tänker att det här är min chans, de kanske kan tänka sig att bilda vägg så jag kan använda hörnet som ett tillfälligt utedass. Nöden har ingen lag eller vad brukar man säga? Jag går fram till de än så länge ovetande grabbarna och förklarar mitt problem och frågar om de kan tänka sig att agera vägg åt mig, så att jag i lugn och ro kan uträtta mina behov. Killen jag frågar skriker högt "Kompani fem!". Varpå hela gruppen grabbar ställer sig i givakt, killen förklarar gruppens uppgift: Att bilda en vägg så att den (jag) arma stackars flickan kan slippa urinvägsinfektion. Det är av största vikt att flickan inte känner sig uttittad under tiden och därför måste samtliga stå med ryggen emot och den som tittar bak ska straffkomenderas. Uppdraget är slutfört när jag säger att så är (killen som styrde över kompani fem).

Det visar sig att jag sprungit på ett gäng killar som gör lumpen och som tar varje chans att hjälpa någon i nöd (vilket jag onekligen var). Jag hukar mig i hörnet och släpper på trycket. Inte en enda gång vänder sig någon av grabbarna om, inte heller kan någon annan se mig för de står väldigt tight och bildar en perfekt vägg. När jag är klar tackar jag och killen som styr skriker "Ledig", varpå alla killarna börjar prata med varandra som om ingenting hänt. Allt är som vanligt. Vem vet, det kanske finns gentlemän i Stockholm ändå eller så var samtliga utomsocknes som bara gjorde lumpen i Stockholm. Oavsett var jag väldigt tacksam och vill därför ge Stockholm ett första plus, det finns inte många men några få eldsjälar som inte tvekar att hjälpa en tjej i nöd.

Tack.

Vett och etikett är inget som existrar i Stockholm. Här vet man knappt vad normalt hyffs är. Att säga förlåt om man går in i någon anses som tidsslöseri och att gå omvägen för att slippa knuffa någon verkar meningslöst i Stockholm. Här gäller det att ta sig fram så fort som möjligt, undvika så många som möjligt och helt slippa öppna munnen om det inte är ett passade läge att säga idiot eller något annat mindre trevligt. Så länge det bara är ens eget fel är allting lugnt, skulle någon däremot stå på fel sida i rulltrappen eller ännu värre, inte låta en gå ut ur tunnelbanan för att inte tala om att gå före i kön då kan jag lova att man får höra det. En stressad stockholmare är ingen man ställer sig i vägen förr och än mindre vill göra mer irriterad än denne redan är.

Senast igår skulle jag se till att en vän pantade han förråd med sex konsumkassar petflaskor. När vi väl står där och pantar i högsta hugg, miljövänlig som man är, kommer en gubbe in och tittar på oss med stora ögon. Själv har han en halv kasse med tre ölburkar och två petflaskor. Han säger "Ska ni panta allt det där?" som om det inte vore självklart, vi tittar på honom och svarar nickande "ja". Då går det upp för honom att han kommer få vänta säkert fem minuter på att vi ska bli klara, tid han inte har. Varpå han säger "Ni måste ju förstå att ni inte kan panta alla de där flaskorna och låta mig vänta, då får man gå någonanna stans. Se så, låt mig panta mina flaskor nu.". Jag och min vän tittar på varndra, vi undrar nog båda vilken sida gubben vaknat på denna dag. Snälla som vi är så låter vi honom panta sina flaskor och väntar på att han ska bli klar. Efter det fortsätter vi som om ingenting hänt. Skakar våra huvuden och är lite generade över hans beteende. Hade det inte varit enklare och fråga "Ursäkta, skulle jag kunna få gå emellan er och panta mina flaskor eftersom ni har så många?" Självklart hade han fått det. Nu blev det mest pinsamt.

Söta tanter finns det gott om. :)

Hjälp jag börjar bli som dom! Jag börjar bli en Stockholmare! Hemska tanke. Tidigt imorse på väg till jobbet gick mitt skosnöre upp. Orkade inte böja mig ner för att knyta det utan fortsatte att prommenera mot jobbet. Plötsligt hör jag någon ropa "Ursäkta!?". Jag går vidare tänker att det är nog inte till mig. Så hör jag igen "Ursäkta, du där"  och vänder mig om. En pappa prommenerandes med sin dotter tar till orda "Du har glömt att knyta din sko, se upp så att du inte ramlar." Min första tanke är "Ja och det ska väll du ge fan i, varför skulle jag annars ha gått runt som en kobent idiot hela vägen från tunnelbanan?". Det är då det slår mig. Jag börjar bli som alla andra i den här staden, sur och bitter. Det börjar bli en vana att man ska bara bry sig om sig själv och låta alla andra sköta sitt. Om någon stör i ens bubbla är det att störa oavsätt om det var vänligt menat eller inte. För att rädda upp situationen skyndar jag mig att knyta skon och säger tack samtidigt som jag ler mot pappan. Tänker aldrig, Aldrig ska jag bli som dom. Alltid ska jag uppskatta hjälpsamma personer och tacka när så befogas. Alltid ska jag vara norrlänning i själ och hjärta. Aldrig någonsin ska jag bli en av "dom".

Befinner mig på tunnelbanan, sitter mittemot två små tjejer skulle tippa på 3 och 5år och bedvid mig deras pappa. Barnen leker och försöker ha så kul man nu kan ha på två säten i en vagn. Plötsligt säger den yngre tjejen till sin pappa "Puss, ge mig en puss". Pappan nekar men lilltejen ger sig inte utan säger "En kram då?". Pappan ger mig sig, han inser att han inte kommer komma undan. Skamsen kramar han om sina små döttrar i en stor härlig gruppkram. Hemma i norr blir man glad om man får möjlighet till kroppskontakt. Här i stan skäms man... Vad gick fel?


Rädda sig den som räddas kan, tänker jag...

En sak jag har väldigt svårt att förstå är hur de stressade storstadsborna inte passar på att spontanträna mer. När det gäller att ta sig fram fort är det proffs, vet alltid vilken vagn som går snabbast, vilken väg som är kortast och hur man bäst knuffar sig förbi samtliga personer runtomkring. Sen kommer rulltrappan. Där händer ingenting, jag repeterar ingenting. Alla som tidigare stångats för att komma först fram till rulltrappan ställer sig nu på höger sida och väntar. Ja ni läste rätt de väntar på att rulltrappan ska ta dem upp. Det är här slöseriet med tid börjar på riktigt skulle jag säga.



Varför går inte samtliga stressade personer upp för trappan? Rulltrapporna i denna stad är långa och stora, det går sjävklart mycket snabbare att gå upp för en än att stå och vänta på att man ska ta sig upp. Utöver det får man dagens dos av träning. Att gå i trappor är utmärkt träning för samtliga muskler i benen, har man dessutom en väska kan man gå och dra den upp och ner, halva trappan ena handen/armen och andra handen/armen resterande del av trappan. Vi räknar på att varje person som spenderar tid i tunnelbanan åtminstonde får åka i fyra rulltrappor, en ner och upp på väg dit man ska och sedan en ner och upp på tillbakavägen. Det här sker åtminstonde fem gånger i veckan vilket resulterar i att man kan hoppa åtminstonde ett träningspass bara på att utnyttja situationen. Helt plöstligt har samliga stressade stockholmare en massa tid över att göra annat på. Ett träningspass är inte bara tiden man spenderar i gymmet utan det innebär även resa dit och hem för att inta tala om att man måste byta kläder två gånger. Dessutom måste man duscha efter passet om nu inte uppskattar att lukta skit.

Skulle samtliga stressade stadsbor få reda på det här och dessutom utöva det så får de mer tid över till annat. Förhoppningsvis skulle det innebära fler lyckliga människor i Stockholm och framförallt skulle vi norrlänningar känna oss lite mer hemma här. Stocholmarna skulle komma lite närmare norrland genom att göra mer saker på samma gång och därmed spara tid till att njuta av tystnaden och att göra ingenting.