spionisthlm

Har infiltrerat mig såpass att jag lyckats få en medhjälpare till mitt spioneri. En från Stockholm som hjälper mig i mitt arbete. Man skulle kunna tro att jag röjt min identitet och att allt är över nu. Självklart är jag smartare än så, denna infiltratör har spenderat tid i norrland och förstår sig på hur norrland fungerar samtidigt som insynen i stockholms väsen finns i honom på ett närmare plan än jag någonsin(?) kommer att komma, vi kan kalla honom Informeraren. Självklart har denna person INTE insyn i allt mitt spaningsarbete utan jobbar mer som en informerare. Det blir så mycket enklare med en som är uppfödd och uppväxt i Stockholm än att som jag komma utifrån. Jag hoppas på detta sätt komma ännu närmare Stockholms hjärta och kanske framförallt Stockholms väsen.

Informerarens första uppdrag går ut på att berätta om när han handlade med en norrländska här i Stockholm, hon frågar: Vars je lökn? Butiksbiträdet tittar på henne som om hon kommer från ett annat land och säger: Va?! Än en gång utalas orden Vars je lökn? Allt hon vill är att få reda på vart löken är så hon kan gå hem. Butiksbiträdet försöker nu på engelska få reda på vad frågan är. Norrländskan fortsätter på svenska, med den norrländska dialekten, att påpeka: Lökn, vars je han? Efter mycket om och men inser butiksbiträdet att det är löken som menas med lökn och visar vägen.

Bor vi ens i samma land? Tydligen pratar vi inte samma språk. Inte ska jag heller vara den att dömma, har egna erfarenheter om hur svenska dialekter kan göra en förvirrad; Bulle istället för taxi men det är en annan historia. Att däremot hellre ta till engelska (Sveriges andra språk?) är väll lite att ta i när båda talar samma modersmål? Har det kanske något med storhetsvansinnet jag talat om tidigare, att stockholmarna vill känna sig internationella och på något sätt intala sig själva att de bor i en metropol? Att Stockholm visst går att jämföras med London, New York eller Buenos Aires? Nej, Stockholm är inte en metropol men jag tror att invånarna försöker göra myten till verklighet genom att "Fake it ’til you make it" som man brukar säga. Kanske är det därför stockholmarna febrilt försöker förklara att stockholmska är rikssvenska och mest troligt var det därför engelskan kom in i bilden på mataffären. Norrländskan känns inte så internationell och passar heller in så bra i myten om Stockholm som en metropol. Det man kan säga om norrländska är att det påminner om Sverige som övrigt, en gullig dialekt som gärna viskas fram. Den lämnar inget större avtryck och känns lite lantlig.

Slutligen en hälsning till er från Stockholm som fortfarande tror på myten om metropolen. Kanske det är dags att acceptera att det är helt okej att enbart leta efter lökn som vi norrlänningar...

Väntar på bussen till stan, klockan är runt fem på eftermiddagen och det känns att våren är på ingång. Solen har knappt hunnit gå ner, det är runt tio minusgrader varmt ute och plogkanterna är knappt en halvmeter. Självklart kan folket i denna stad inte med att vara nöjda och glada över värmen utan klagar på kylan och den knappt närvarande snön, själv vet jag bättre. Vid busshållsplatsen står ett gäng tanter som, hör och häpna, låter glada. Glada stockholmare, när hände det senast? Självklart med undantag för  de ute på krogen, för påverkade stockholmare som är glada finns det gott om. Först tror jag det är en syn- eller om man säger hörselvilla? Får lov att nypa mig i armen, drömmer jag eller har jag solsting, har trots allt haft solen i ögonen och i den här värmen kan man ju inte gå säker.

Efter ett tag inser jag att dom här tanterna både är stockholmare och glada, jag blir varm i hjärtat för nu vet jag att det finns hopp. Kanske är det så att dom äldre i Stockholm har insett att livet inte går snabbare bara för att man skyndar? Dom kanske insett att ta vara på ögonblicken istället för att lägga vikt på oväsentligheter som att dela ut visitkort. Skulle detta vara fallet är jag en lycklig människa. Det kanske är så att i Stockholm går utveckligen långsammare än hemma för att det saknas tid till eftertanke. Hemma behöver man inte springa till tunnelbanan för att slippa vänta tre minuter på nästa, där väntar man gärna 20minuter eller mer för det kommer trots allt en buss tids nog. Det är nog under dessa minuter vi norrbor får tid att fundera över våra val och hur vi vill leva men framförallt tid att fundera kring vad som gör oss glada. Dessa tanter hade ingen stress alls, de skojade om hur kul de haft och det kändes nästan som om de var glada att bussen var sen för då fick dom mer tid för varandra. Kanske känner dessa tanter sig ensamma, vilket är förståligt i en stad som denna. Troligen var det bara lyckliga över sällskapet och kände ingen stress över en buss till ensamheten (förtydligande till er i norr som kan geografin, inte byn i norr utan ordet ensamhet). Oavsett vad anledning var känndes det skönt att det finns några, om än gamla, stockholmare som förstått att allt inte handlar om att komma i tid, utan kanske snarare om att nyttja den.

Måndag Har gjort ett stort genombrott. Var ute på gräddhyllan av grädde i helgen, the Village. Ett av Sthlms och kanske framförallt Stures hetaste ställen just nu. Dessutom var jag med på gästlistan. Jag har efter en hel del slit alltså lyckas nästla mig in i smeten på Sture.

Kvällen började hos min vän Kiruna, (en medbrottsling från Kiruna som nu bor i Sthlm) väl där fixades hår och smink iordning allt för att smälta in. Något glas öl slank också in, inte för mycket dock det gäller att komma ihåg att jag är ute på uppdrag och inte för att roa mig. Senare rörde vi oss vidare till Skanstull där kvällen fortsatte men en flaska vin och våra vänner, varav den ena på listan. Vi kan kalla listtjejen för Vippen och den andra för Hälsa, hon jobbar på en hälsokostbutik. Som tidigare nämnt här så är man sitt jobb i denna stad, så varför inte nämna folk utifrån det? Så var det då dags, vi var redo för att nästla oss in på Stureplan.

Väl framme gick vi värlsdvant förbi kön, det gäller att fejka. Det funkar för allt speciellt i den här stan där allt är fejk. Vidare sen till garderoben där vi betalade 40kr för att hänga in våra kläder 40kr! Tur att vi slapp betala inträdet, annars vore det ju rena rama rånet. Krogen i sig var liten och trång, musiken var kort sagt ingen höjdare och dom som var där tråkiga.

En kille kommer fram till min vän och ber henne visa sitt legg. Kiruna visar legget i tron att det är en ägare till klubben eller en civilpolis, sådär lagomt skraj. Senare kommer han och visar en bild på Kiruna och frågar om det är hon. Han har alltså helt appropå ingenting letat upp henne på face och lagt till henne som vän. Det var därför han behövde legget. Han, som vi kan kalla mr Rik, frågar även Kiruna om hon inte vill hänga vid hans bord och gå på klubbar med han typ som hans assocear. Kiruna tackade nej och fortsatte dansa vidare.

Kvällen slutade med att jag och Kiruna dansade med några blattar och slutligen skulle få skjuts hem. Vi sätter oss i bilen nöjda över att slippa tuben. Av någon konstig anledning hamnar vi till slut i Rågsved hos en av blattarnas lägenhet och blir bjudna på marokanskt te med hälften socker hälfte te... Resterande kväll spenderar jag med att påpeka för en blatte att han inte kommer få ha sex med mig och att han ska ta på mig så att jag kan sova.

Kort sagt the Village imponerade inte särskillt. Hemma på eksem beter sig killarna bättre och det ÄR ändå en köttmarknad.

Söndag Påväg till jobbet imorse delade jag tub med några norrlänningar. Några som hade gjort ett tappert försök att smälta in med kavaj och finskor. Låter bra till en början, problemet ligger i att kavajen köptes i någon storlek större än behovet så att den håller flera år (i norrland är det annars glesbyggdskavajen som gäller). Dessutom köptes den på rea och har en sådan gräslig färg/kvallité/möster att ingen annan kunde tänka sig att ha den på sig, därav rean. Skorna är trots allt i äkta läder och kan ibland vara lite fräsiga och rätt men tillsammans med den gräsliga kavajen förstör dom mer än räddar utseendet. Till kavajen används en skjorta som antigen är struken eller har kvar vecken sedan den köptes på Dressmann eller Statoil beroende på vart i norrland man kommer ifrån. Skjortan är även den någon storlek för stor så att man har något att växa i. Det är först här klädvalet går isär, några väljer dom helaste jeansen dom har (det vill säga några som endast har en färgfläck eller ett hål) och några kostymbyxor. Oavsett är det gällevarehäng som gäller enligt samma princip som ovan, det gäller att köpa kläder man kan växa i. Spelar ingen roll om man slutat växa eller inte, man slutar aldrig att växa på bredden. En av gubbarna hade insett att loppet var kört och satsade på jeans, skjorta, kavaj och billiga kopior av Crocs. Medan den andra gick efter principen att slå på stort. Man är ju bara i storstan ibland, då gäller det att passa på. Därför slog han på stort och bar utöver skinnskorna en tjock slips med hård knut. Mönstret var stort och brunaktikt och säkert superinne och häftigt på gränsen melllan 70- och 80-talet, till det matchade han med en lagomt cheesy slipsnål a la en golfklubba.

Han som hade försökt smälta in mest (gubben med skinnskorna) försökte starta ett samtal med Crocsgubben. Crocsgubben nickade snällt som svart på det mesta och mumlade ett sjooo (ja på inandnignen) som svar. Själv satt jag brevid och log. Underbarast var när Skinnskogubben påpekade att han minns när han var förr i Stockholm, då brukade han minsan ta tunnelbanan till Hötorget och gå ner i Kungshallen för att äta en kebab. Sådär lagomt exotiskt. Precis just då kände jag mig som hemma, för mig är det dock Max som gäller.

Behöver jag säga att dom två gubbarna gjorde min dag? Det lite som Norrlands guld-reklamen när man vill vara sigsjälv för en stund.

Söndag Grönan är sin egen lilla del av Sthlm där Sthlm faktiskt blandas med resterande Sverige. Som för att motbevisa min tes om att det inte finns någa riktiga sthlmare i sthlm. För att rädda den ännu en gång kommer sthlmarna på grönan ifrån märsta, sollentuna och huddinge exempelvis, dvs en bra bit ifrån sthlm city. Så några äkta stockholmare är dom inte. I grönanlandet är det söndagar som gäller, eftersom alla jobbar helger och kvällar har söndagarna när alla slutar tidigt blivit den nya utekvällen.

Förra söndagen var det således en pubkväll på grönan med billigare öl och en massa människor. Självklart fick jag offra mig och dricka någon öl för att kunna smälta in bland alla andra och arbeta utan att någon kom på min täckmantel. Jag ställer mig i baren för att beställa en öl åt mig och min kompis varpå någon tar mig på röven. Vänder mig om och ingen är där. Efter ett tag händer det igen, någon tar på min röv. Ilsket blickar jag bakåt och söker personen som tar på min röv utan min tillåtelse. Att smälta in kan jag men när folk tar på min röv då kan jag lova att smälta in inte riktigt är vad jag gör. Slutligen blänger jag på en kille som stått bakom mig båda gångerna varpå han påpekar lite oskyldigt att om han tagit mig på röven skulle han ha flyttat på sig. Killen som nypit mig i röven ger sig till känna med frasen, Vadå!? Blev du sur!? Ingen idé att väcka för mkt uppståndelse där så jag nöjer mig med att grabba tag riktigt hårt om hans röv och ge han två rejäla nyp samtidigt som jag påpekar att nu är vi kvitt. Rövnyparen ser lagomt skärrad och försöker säga något som mest är ett mummel. Skulle kanske ha passat på att fråga Vadå!? Blev du sur!? När jag ändå var på gång. Troligtvis kommer Rövnyparen inte nypa så många rövar igen, nu vet han ju hur det känns.

Min slutsats av pubkvällen är alltså följande, killarna i sthlm kanske försöker att ha lite finess men med en öl i handen på en krog kryper översittaren innom dom fram. Det gäller att sätta Stockholms killar på plats så fort tillfälle ges. Fulla killar i norrland kan man lita på, dom kommer alltid att säga rakt ut vad dom vill och att bli nypen i rumpan finns inte. Om det inte är en "norrlands-turk" men jag vet inte om dom räknas..

Söndag Turligt nog är jag riktigt skicklig med att inte röja min identitet. Har träffat Mariestadskillen igen, ni vet han som var mitt följe på salsaklubben där jag fick mitt öra uppätet. Jag tyckte det var dags att försöka lära känna någon stockholmare lite mer på djupet, som för att se hur dom verkligen är. Jag beslutade mig för en filmkväll med just han, Mariestadskillen.

Så jag tog med mig filmerna och han fixade mat. När jag kom dit stod han och lagade för fullt. Det blev ris och kött i ädelostsås. Mycket gott och till det gott rött vin och öl. Norrlands Guld så klart. Pluspoäng, kanske finns det vettiga stockholmare? Jag tror dock mer på tesen att det finns kåta. Själv tog jag med mig filmer, komedi ville han se och till slut såg vi What happens in Vegas. Efter ett tag ringer min mobil, min kompis Kiruna ringer för att kolla läget. Mer om henne senare. Min ringsignal är just nu Elegi av Winnerbäck. Varpå Mariestadskillen blir lite till sig och frågar lite försynt, Gillar du Winnerbäck? Ja blir svaret och jag frågar om han också gillar honom, trots att det är uppenbart. Han har en tavla av Winnerbäck uppsatt vid köket. Svaret blir att Winnebäck är guden och han tar fram gitarren och vill börja sjunga och spela. Enligt mig ett sista tappert försök att imponera på mig genom att visa en musikalisk ådra och på så sätt få mig i säng. Vem vet, han kanske bara blev glad att jag gillade hans idol?

Kvällen slutar med att vi tittar på en dokumentär om Winnerbäck, eller jag tittar och Mariestadskillen sover. Han gav nog upp efter gitarrspelandet. Sen är det dags för mig att åka, varpå han gör sitt sista försök och försöker övertyga mig att sova över hos honom. Jag förklarar att jag ska jobba på morgonen och vill sova hemma. Slutligen säger jag hejdå och hoppar på bussen hem.

Slutsatser då? Det är inte så stor skillnad på Sthlm och Norrland ibland, film betyder fortfarande sex. Skillnaden är väll att sthlm gör filmkvällen med finess. Dom lagar mat, bjuder på alkohol (gammalt knep som bara gör mig fnittrig och dryg istället för glad och trevlig) och spelar ett intstrument. Självklart berättar dom om sina framtidsplaner som alltid är något storslaget och helst en liten utopi för oss tjejer, typ jag ska bli familjefar, jobba hårt och sen dra mig tillbaka på landet och njuta eller kanske bli PT och få en underbar kropp. Killar är killar men jag tror att Sthlms killar försöker, för att citera Winnerbäck, bli en rekokille med finess.

Fedag Har haft fullt upp med att fixa en hel del och dessutom bytt taktik. Nya taktiken är att instället för jobb som säljare jobba i Sthlm's hjärta dvs på Gröna Lund. Tror att jag kommer kunna infiltrera mig riktigt bra där och få en hel del bra information om Sthlm.

Det har hänt en hel del sedan sist och jag kommer göra mitt bästa för att uppdatera er om läget här i sthlm och mina genombrott. Vi börjar med genombrottet på Söder.

Jag har via Hunden träffat två killar, varav den ena bor i ett kollektiv på Söder och den andra lite överallt. Den första kan vi kalla Rockstjärnan, han lirar i ett band och dricker som en när han får chansen. Den andra kan vi kalla Truckföraren, min första disskution med han handlade om truckar.

Det var fredag och jag hade tråkigt, så jag frågade Truckföraren om det hände ngt. Han var påväg till Rockstjärnan, det skulle vara fest där var planen. Jag bjöd in migsjälv och vi drog dit. Väl där visa det sig att festen är jag, Rockstjärna och Truckföraren med x-box och spotify. Dom gjorde allt för att jag skulle känna mig hemmastadd och jag fick välja spel, slutade med att vi lirade ett turtles spel, ni vet Go Go power rangers.. Efter ett tag var det dags att dra vidare vi gick mot en spelhall/ölhak. Jag som trodde att vi skulle ut och festa tog på mig högklackat och taggade rätt rejält. Mindre smart drag, blev en hel del vandrande. Hursom Rockstjärnan hade inte så mkt pengar och jag har väll aldrig varit rik, Truckföraren tyckte däremot att han hade gott om pengar och kom på den briljanta idén att bjuda oss under hela kvällen. Vi körde bil i maskiner, drack öl och spelade biljard. Eftersom mitt alkoholsinne aldig någonsin varit särskillt bra blev jag genast rätt full och fick svårigheter med att balansera på mina höga klackar. Höll mig på fötter hela kvällen dock, turligt nog har jag en dold talang i att balansera. Komiskt nog vann jag över både Rockstjärnan och Truckföraren i biljard, trots mina problem att gå och min avsaknat av glasögon som gjorde att jag knappt såg.

Dags att vända hem och killarna ville visa mig Sthlms bästa kebabhak. Vi drar dit och jag tänkte nu äntligen är det min tur att få betala, langar fram kortet och när det inte funkar första gången så bestämmer sig Truckföraren för att betala käket också. Full som jag är vill jag ha massa sås och speciellt hummus varpå min låda är proppad med just sås och hummus. Vi går sista biten till Rockstjärnan för att äta i hans rum. Senare är det dags att sova, själv somnar jag så fort jag lagt mig på madrassen.

Kvällen gick ju superb, var ritkigt billigt iom att jag inte betalade ngt, jag kom hem och jag fick äta en grymt god kebab. Vad mer kan man begära? Så dags att bege sig hemmåt jag tar upp min jacka och inser att det är kebabsås över hela jackan. Massa vita och rosa fläckar, där fick jag för att jag skulle ha en massa sås tänkte jag. Vad gör man, hade inget val utan jag fick helt enkelt finna mig i att ta på mig min jacka nu upphottad med kebabsås. Sätter mig på tuben och skämms, inte nog med att gårdagens smink och gårdagens hår har blivit lagomt förstört under natten, dessutom är min nya parfym kebabsås. Jag har kännt mig snyggare kan jag lova.

Plötsligt är det en kille som sätter sig mittemot mig på det (turligt nog) rellativt tomma tåget. Han gör allt för att skapa ögonkontakt och jag tror han försöker flörta med mig. Förstår inte riktigt varför han försöker flörta så mkt, kanske gillar han kebab tänker jag? Orkar inte med att prata med någon hoppas bara på att tåget ska gå så fort som möjligt och att jag ska komma hem men framförallt att ingen jag känner ska se mig. Jag dissar kebabkillen sådär lagomt och kommer äntligen hem till mig. Det första jag gör är att slänga kebabjackan, aldrig mer tänker jag.

Måndag Om jag inte tidigare nämnt det så är svenskan inte så vanlig här i Sthlm, utan stockholmarna tycks sig vara sådana översittare att dom också måste ha en egen slag. Helst ska det vara sådär lagomt svårförståeligt och helt random, exempelvis taxi blir bulle och lön blir lyfter. Om man tar det i en mening så blir det: Vi drar en bulle. eller Vad lyfter din chef?

Kanske är det därför killar här i Sthlm inte förstår ett nej? Jag har troligtvis missat något viktigt slangord och nej betyder säkerligen okej eller liknande. Här i Sthlm kan man aldrig vara säker. Efter väldigt många nej under hela kvällen, natten och slutligen morgonen insåg han till slut vad jag faktiskt menade. Så kanske är det så att dom första 57nejen inte räknas här? Får ta och dubbelkolla med mina vänner här i sthlm. Måste dock komma ihåg att gå försiktigt till väga så att ingen kommer på mig. Det är farligt att vara under cover i en stad som denna. Kommer därför ligga lågt till helgen. Men lovar att uppdatera mer om vardagslivet innom kort.

På väg till en arbetsintervjuv hörde jag några yngre tjejer prata högljutt. Till slut sa den ena vi få nog vara lite tystare. "Det värsta stockholmare vet är glada personer på tuben, allra helst om dom är högljudda." Ja nu har ju inte jag bott här länge nog för att kunna ge ett klart besked. En tanke som slog mig var att det borde vara jobbigt att höra glada människor när man själv är i en identitetskris. Det verkar vara så att vart man än går så gör den sig påmind. Man får inte glömma bort vem man är.

Själv måste jag erkänna att två skrattande tonåringar är rätt skönt ändå. Det påminner mig om att det säkerligen finns människor här i fjollträsk utan en identitetskris, gäller bara att hitta dom.

Onsdag Ja här i Sthlm är alla påväg. Aprilskämtet i metro, var att det skulle börja delas ut böter till folk som stod på fel sida av rulltrappan. Meddelandet skulle sägas på en hel del språk och självklart även norrländska. Modellen och Hunden jublade, bättre kunde det inte bli -Äntligen skulle det gå att stressa ännu lite mera mellan tåg, bussar och tunnelbanor. Det vill säga fram tills dom insåg att det var den första april och att det var dagens aprilskämt. Helt plötsligt blev dagen inte lika bra. Runtomkring på tuben (tunnelbanan) var pratet detsamma alla dessa människor som inte kan stå på rätt sida, ja nyheten var verkligen för bra för att vara sann. Typsikt.

Själv tänker jag tillbaka på den goda tiden hemma när en lite längre kö inte gör någon irriterad, när man släpper förbi folk med mindre varor och framförallt när man hinner att säga hej och tack till expediten. Här gäller det att likt löpande-band-principen gör allt för att hinna lämna varan-betala-ta emot varan-ta emot pengar-gå på en halv minut, helst. Annars kan du vara säker på att bli bortknuffad. Man skulle kunna säga att Norrland är Sthlm i slow motion.

Mest intressant är nog ändå själva planeringen när man ska åka någonstans, det gäller att gå så lite som möjligt och man måste räkna ut på pricken vilken vagn som lämpar sig bäst. Allt för att slippa gå två eller tre steg extra. Det resulterar i att vagnen längst fram och längst bak alltid är fulla till bredden medan de i mitten är nästintill tomma. Stockholmarna verkar vara så stressade att dom inte har tid att sitta still. Inte så konstigt när dom inte har några vackra fjäll,sjöar eller älvar att titta på. Här är ju bara en massa bilar överallt dvs om du inte är i en park, där springer alla istället som om det inte räcker med den dagliga stressen...

Torsdag En snabb uppdatering bara, med tanke på dagens ämne, visitkort. Självklart fick jag ett nytt vistikort till samlingen idag. Denna gång av en kanske framtida chef? Var på arbetsintervjuv och lite ironi låg det allt i luften när han påpekade att en av förmånerna var att man fick egna visitkort upptryckta. Som om det vore något alldeles speciellt och extra, yeah jag fick en pappersbit med mitt namn på. Jag klarar ju faktistk av att själv skriva mitt namn på papper. Ja det är verkligen något med visitkort och att vara Någon i denna stad.

Snart kanske jag själv är Någon och förstår det fina i att vara det? Jag hoppas att jag bibehålla förnuftet och inse att en liten pappersbit inte gör en till Någon utan att det är upp till en själv att bli Något. Om det nu är det man strävar efter. Som alltid innom sälj är man inte bättre än sitt senaste samtal, oavsett vad ens pappersbit säger.

Torsdag Internet har ju en vana av att krångla, något jag ofta får förklara för mina kunder. Det är tyvär också därför mina rapporter uteblivit. Under tiden har jag haft fullt upp med att kika vidare på sthlms identitet och då främst visitkorten. För är det något sthlm kan så är det att trycka upp och ge ut visitkort. Efter mina tre månader här i sthlm har jag redan börjat få en liten samling med kort. För att jämföra så har jag i norrland under mina 20år där bara fått två visitkort, ett från polisen och ett ifrån min bankman. Slutsatsen jag dragit att detta är att här i sthlm ger man ut sina visitkort åt alla som en slags flyer med andemeningen Jag är någon. Vilka är då alla dessa Någon? Fraförallt varför är det så viktigt att vara Någon? Här i storstan råden storhetsvansinne vilket gör att alla måste synas på sitt sätt, då räcker det inte att vara jag. Du måste vara en person andra ser upp till eller vara en person andra känner till. Därav alla visitkort som förklarar vem man är och fastställer det som ett slags bevismaterial. Svart på vitt står det då vilken slags Någon man är.

För att jag själv ska behålla sinnet i denna stad och inse att det räcker att bara vara jag har jag gjort alla visitkort till en slags istallation där jag frontar dom tre snyggaste. Ett slags bevis på storhetsvansinnet som leder till att alla måste svart på vitt kunna bevisa vilken Någon dom är. Hittills består min lilla men ack så fina samling av fotografen, designern, affären och hemsideskaparen/eventfixaren.

Viktigt att tillägga är att jag inte själv bett om att få något visitkort utan att det snarare är så att folk verkar tro att mitt kontaktnät är stort och viktigt. Alla dessa Någon verkar tro att jag är en slags resurs för dom som känner en hel del viktiga kontakter. Intressant med tanke på att jag knappt känner någon i denna stad...

Lördag Det kändes dags att testa vad sthlm verkligen går för och vart gör det bäst om inte i stadens hjärta, Sture. Kvällen började med en hejdå-fest för en tjej som skulle ut och resa trevligt med lite nytt folk och intressant nog bara inflyttade stockholmare. Finns det några riktiga stockholmare i sthlm? Är det kanske så att sthlm är stället för alla som inte hittat sin nisch ännu? Än har jag varit för lite i denna stad för att lära känna den helt ut i fingerspetsarna och vill däför inte dra några slutsatser ännu.

Senare vad det så dags för mandomsprovet eller elddopet, Stureplan ett slags koncentrerat Stockholm. Väl inne på klubben gick jag det obligatoriska varvet (man spanar in allt folk och vart röjjet är) innan det var dags för en tur till baren. Jag hade självklart med mig en medhjälpare för att smälta in tydligare. Planen fungerade och jag fick ställa upp på vimmelbild, det bästa betyget på att jag smälter in. Framförallt viktigt att veta inför kommande spaningsförsök. Infiltreringen av Sture gick galant.

Tanken var att jag resterande kväll mest skulle dansa och ha så kul som det går på en krog där yta är allt och raggningen går ut på att ge ut visitkort. Eftersom infiltreringen gick så bra bestämde jag mig för att göra ett försök på att se vilka killar som hänger på Sture hamnade mitt i ett gäng på fyra killar. Dom körde på samma stil, blå skjortor och svarta kostymbyxor, sådär lagomt påhittigt men säkert inne vad vet jag? Efter att ha konverserat lite visade det sig att alla var säljare förutom en som startat eget som fotograf. Remmans bästa vän får han heta här eftersom han visade sig vara vän med Remman, en rätt känd glamour-fotograf här i Sverige. Blev bjuden på en öl, i flaska. Som tidigare nämnt är bjudspriten lite lite finare i Sthlm. Hängde med dessa tre killar hela kvällen, en av dom fyra drog min vän hem med...

Så var det då dags att bege sig hemåt och jag tänkte, nu har jag min chans att gå in på djupet lite så jag följde med till donken, här i storstan finns ju inget frasses. Även här blev jag erbjuden mat, nöjde mig dock med ett glas vatten. Har inte vant mig än vid att få saker och ting gratis. Jag följde med säljarna hem och pratade en hel del med remmans bästa vän om livet i största allmänhet och hur livet i sthlm ter sig. Antingen så kan även stockholmare fejka att dom har ett liv och intresse eller så finns det något under ytan? Mer spaning på det. Slutligen dags att säga hejdå men efter lite övertalning hakade jag på dom i taxin för att lyssna på lite chill out och somna in. Väl i taxin kunde jag inte hålla mig utan berättade om killen som förra fredagen försökte stöta på mig genom att påpeka sin årsinkomst. Innan jag hann påpeka hur löljligt det var höll remmans bästa vän på att försäja sig. Han öppnade munnne som för att påpeka att det var ju inte alls så mkt pengar. I sista sekund insåg nog han att det var inte dit jag ville komma. Han räddade upp situationen med att påpeka att jag borde ju ha fått minst 30 000om dagen för att vara intresserad. Och alla i bilen skrattade gott. Mig lurade han dock inte...

Mitt i allt påpekar taxichauffören att han inte vet var han är, varpå remmans bästa väns kompis (killen var köks säljare och kallas därför för köket) som sitter fram får frågan om han kan läsa vad det står på skylten så att taxikillen vet vart han ska. Köket blir arg och skrivet att det var den fittigaste jävla servicen han någonsin fått och att han för fan själv kan läsa på skylten. Notera att jag har valt att censurera hälften av allt som sades till taxikillen. Slutligen var vi framme och det var dags att kliva ur. Köket stannar kvar flera minuter och till slut går remmans bästa vän dit för att kolla om köket inte ska gå in snart. Slutligen bär det av mot lägeheten där det snabbt konstateras att remmans bästa vän inte alls kommer att lyckas få något på kvällen då vi är tre som delar på ett rum, dvs en för mycket som tur är, för min del.

Efter att ha granskat mina spaningsresultat har jag insett att det här med visitkort är viktigt för att påpeka sin identitiet och allra helst vilka man känner. Slutligen blev min maskering lyckad då jag lyckades lura vimmelfotografen att jag hörde hemma på Sture. Och då även remmans bästa kompis påpekade att jag var en Sture-tjej, troligtvis i ett försök till komplimang...

Fredag Kvällen började med drickande på kontoret. Mannen hela dagen, här kallad Hunden, fortsatte sin jakt på att beta av alla tjejer på kontoret. Dags för tjej fyra efter bara två månader, snabbt ska det gå. Han kan den där Hunden.

Ölspel och en hel del alkohol (två sofiero) senare var det dags för mitt första riktiga under cover uppdrag, förorten och en kvarterskrog. Väl där kände jag mig som hemma i norrland igen. Var som vilken krog som helst det fanns en karaokemaskin, ett flertal killar och några få tjejer. Byt ut karaoken mot pizza så har du mitt gamla hak. Som ny tjej på festen fick jag genast uppmärksamhet och en hel del blickar. Skillnader då? Ölen var billigare, bjudspriten lite lite finare (mariestad istället för stor stark) och raggningsreplikerna lite mindre rakt på. Kvällens vinnande raggningsförsök har  inte ens mariestaden en chans emot.

Ettan äger ett företag som sysslar med papper, Tvåan är Ettans bästa säljare. Jag pratar med Ettan om säljjobb och hur det är här i sthlm varpå han förklarar att Tvåan har en årsinkomst på 700 000 och att han har för lite att göra. Tvåan behöver en tjej och framförallt någon att spendera sina pengar på. Samtidigt sitter Tvåan bredvid Ettan och ler mot mig. Som för att göra det hela självklart och påpeka att det inte var ironi avslutar Ettan med att säga Du verkar vara en fin tjej... En klar skillnad ifrån norrland där replikerna går Jag har en skoter, ska du mä? eller Vet du vad jag skulle vilja göra med dig? Slicka din fitta. Här i sthlms förorten verkar pengar betyda sex. Trots ett fint försök med att berätta årsinkomst var det Mariestadskillen som jag följde med in mot city igen.

På krogarna i city gör alla sitt försök i att få hem någon till och med garderobskillen gjorde ett gott försök med att pussa min hand och påpeka hur fin min tshirt var. Mariestadkillen kom med en drink (som sagt finare bjudsprit här) och jag hittade någon att dansa salsa med, trodde jag. Slutade med att han försökte äta upp mitt öra. Killen fick en käftsmäll och jag ett blött öra.

Fredagen sammanfattas nog bäst av min första komplimang här i sthlm skönt att du är norrlänning, dig kan man ju prata med. Inte ens stockholmarna gillar sig själva.